Sitter och lyssnar på Gyllene tiders nya skiva och får minnen från tider som flytt. 

 

Vem jag var och vem jag blivit. Jag slås också över trots allt hur mycket som är sig likt. Tyvärr mest bara de trpkiga sidorna. De sidor som ger mig ångest och som säger till mig att jag är sämre än alla andra. 

 

Jag kan bli så ruktansvärt arg på mig själv för att jag är lat. Jag kan riktigt förakta mig själv och på en gång går jag till min kropp och kastar skit på den. Jag förstår inte hur jag kan mata den med skit när jag vet vad det gör med min kropp. Jag blir uppriktigt sagt äcklad när jag ser mig i spegeln. Och jag vet att jag inte är tjock. Det är inte där skon klämmer utan det är mer det att huden är så förstörd. Av graviditeter och ungdomens bristningar. Det kan vara svårt föär någom som ser mig med kläder på att fröstå hur jag kan vara så hatisk mot mig själv men ni skulle bara veta. 

 

Jag vet också att varje gång vi talar illa till oss själva växer vår tro på att det är sant. I mitt fall är det ju sant men det är klart att jag inte vill fokusera på det. Jag försöker varje dag att fokusera på andra saker än den egna kroppen. tyvärr är jag innen i en period av sjukdomar vilket gjort att min träning blivit lidande och äcklet mot mig själv växt.

 

Min största önskan när det kommer till mig själv är att jag ska vakna upp utan ångest över kakan jag stoppade i mig igår eller den där extra ostskivan. Jag önksar också att ingen i min närhet drabbas av de här hemska tankarna, Om det är något jag lärt mig under livets gång är det att utmana ångesten. Jag ska aldrig bli slav under den igen. Det är ett som är säkert och därför känner jag mig extra ledsen nu när jag är tillbaka lite grann tänket.