Det har varit tyst här några dagar. Det är för att jag har skämts. Skämts över mitt sockersug. JAg vill inte erkänna för er att jag misslyckats, vill inte ens erkänna det för mig själv. Men så slår det mig att det var ju därför jag startade bloggen. För att ni är precis som jag men att vi alla skäms. Jag hoppas i alla fall att ni är som jag eller åtminstonde inte är sådan som njuter av andras misslyckande, för då är ni på fel plats. 

 

Jag föll alltså igår. Dag 8. Klarade mig ända till eftermiddagen då jag var så trött att jag somnade nästan i soffan till Askungen. Försökte verkligen stå emot men bullarna på bänken blev mitt fall och att jag av en slump hittade godis i skåpet. OCH att jag hade en cheescake i frysen. Så det blev en hel del som slank ner. Men jag är lite glad ändå för jag lyckades stoppa mig. Och slutade äta efter ett tag trots att jag lika gärna kunnat fortsätta. 

 

Så vad har jag lärt mig? Eftermiddagar är svårast och speciellt om jag är ovanligt trött. Hur ska jag då klara mig nästa gång? Sysselsättning. Även om jag är så trött att jag kräks måste jag hitta på något. Att bara sitta i soffan gör att tankarna endast är på socker. Imorse när jag vaknade var min första tanke på gårdagens misslyckande men icke. Jag ska inte skämma mer utan resa mig igen och vara stolt över det faktum att jag inte tryckte i mig mer och att jag faktiskt har modet att dela med mig till er. 

Vi är så fega nuförtiden. Ensamma är vi också i en värld där facebook kontot svämmar över av vänner. Vänner ja. Har vi några att spendera en tråkig dag med? På riktigt alltså? Jag är ju rätt mycket vuxen nu, fru, mamma, hus, bialr och en massa räkningar och ansvar. Vännerna sen förr har blivit både färre men de som finns kvar är bättre. Men de är ju som saft färre. Alla är lika mycker allt annat än bara vän. Tiden räcker helt enkelt inte till. 

 

Själv har jag flyttat, inte från stan men till en annan del. Många av mina vänner lever det liv jag levde innan barn. Inget fel i det men då blir tiden ännu mindre för att ses. Samtidigt flyttade vi till ett ställer där vi inte känner någon. Något som inte stör min man men för mig som går hemma med andra barnen känner jag mig ensam. Helt och hållet ensam emellanåt. Ingen som vill göra mig sällskap på kvällarna när jag tar en promenad och ingen som kan ses bara en timme på en kaffe. Tills för några månades sedan. Jag raggade upp en mamma på dagis helt enkelt. Jag har spanat in henne en tid och förstått att hennes intressen gå i samma linje som mina. Så helt fräckt bad jag om en dejt. En dejt som visade sig mynna ut i så mycket som ibland fem träffar i veckan. Det är så härligt att träffa nya vänner och det kändes så bra i kroppen när jag vågade ta första steget. 

 

Att skaffa nya vänner är oerhört svårt men jag har lovar mig själv att inte alltid vara så kräsen och söka en bästa vän i alla. Jag tar människor för vad de är och njuter av de bitar som passar mig. Precis som jag hoppas att de njuter av mig på det sätt som passar de. 

 

Min önskan till er denna helg och nästkommande vecka är att om ni, precis som jag, känner er ensamma i ert "vuxna nya" liv, våga ta första steget. Kanske är grannen den nya väninnan du söker. 

Idag vaknar jag 30 minuter senare än vanligt av att vår lille vill amma lite. Sovmorgon är min första tanke trots att klockan inte ens är 6. -16,5 visar tempen och jag konstaterar att det är rätt härligt att vara mammaledig en dag som denna. I samma stund jag kliver upp från den varma sängen och in på toa förändras sinnesstämmningen och jag får en uns av ångest. Jag borde verkligen inte ätit de där sista kexchokladen på kvällen till gårdagens förövrigt makabra Kalla fakta. Jävligt onödigt! Drar upp tröjan och möts av vad som för mig är en extra tjock mage. Ska jag väga mig? Ena djävulen säger ja, den andra ängeln som fortfarande efter 4 år är på upplärnign säger NEJ, du ska INTE väga den. Jag väljer trots allt, mot bättre vetande, att lyssna på den röda och ställer mig på vågen, 65,1 kg. Alltså 2 kg mer än sist. Jag säger till mig själv att du har inte varit på toa, du drack massa vatten igår och kolhydrater suger åt sig vätska. Hela försvarsmekanismen sätts in men ändå. Jag känner mig tjock mot bättre vetande. Det är nu jag måste göra ett aktivt val. Gräva ner mig, banta idag och må dåligt. Eller, skaka av mig känslan, äta en god frukost och omfokusera. Jag väljer det sista. Äter en näringsrik och god frukost, lagar lika bra och god frukost till mina barn och njuter av att vara en frisk mamma. 

 

Det är jag idag. Frisk, glad och jäkligt bra på alla sätt och vis men jag skulle ljuga om jag sa att alla dagar är lätta och att jag inte längre är slav under vågens lag. Jag vet ALLT om hur kroppen fungerar men på något sätt ibland, emellanåt, gäller det inte mig. Det är som om jag vore undantaget. Där vågen alltid är rättvis och korrekt. 

 

Idag är det 11 mars och från och med idag ska jag vara brutalt ärlig. Mot er och mot mig själv. Det här är ingen sida där allt är rosenskimrande men det är heller inte svart som natten. Det är verkligenheten för mig och för så många andra. Jag vill bjuda på mig själv. Ge tips och inspiraion och låta oss leva ett hälsosamt och sunt liv. Jag provar nya hälsotrender, försöker emellanåt strama till livsstilen och ibland testar jag helt åt andra hållet. Av intresse. Där måste ni tro mig. Jag är visserligen alltid en "nyklter" ätstörd men jag är fortfarande nyfiken på min kropp och skulle aldrig tillåta mig hamna där igen. Allt som händer på den här bloggen är friskt, det kan jag lova er. Och skulle det mot förmodan braka käpp rätt åt helvete är ni de första att få veta!