Vi är så fega nuförtiden. Ensamma är vi också i en värld där facebook kontot svämmar över av vänner. Vänner ja. Har vi några att spendera en tråkig dag med? På riktigt alltså? Jag är ju rätt mycket vuxen nu, fru, mamma, hus, bialr och en massa räkningar och ansvar. Vännerna sen förr har blivit både färre men de som finns kvar är bättre. Men de är ju som saft färre. Alla är lika mycker allt annat än bara vän. Tiden räcker helt enkelt inte till. 

 

Själv har jag flyttat, inte från stan men till en annan del. Många av mina vänner lever det liv jag levde innan barn. Inget fel i det men då blir tiden ännu mindre för att ses. Samtidigt flyttade vi till ett ställer där vi inte känner någon. Något som inte stör min man men för mig som går hemma med andra barnen känner jag mig ensam. Helt och hållet ensam emellanåt. Ingen som vill göra mig sällskap på kvällarna när jag tar en promenad och ingen som kan ses bara en timme på en kaffe. Tills för några månades sedan. Jag raggade upp en mamma på dagis helt enkelt. Jag har spanat in henne en tid och förstått att hennes intressen gå i samma linje som mina. Så helt fräckt bad jag om en dejt. En dejt som visade sig mynna ut i så mycket som ibland fem träffar i veckan. Det är så härligt att träffa nya vänner och det kändes så bra i kroppen när jag vågade ta första steget. 

 

Att skaffa nya vänner är oerhört svårt men jag har lovar mig själv att inte alltid vara så kräsen och söka en bästa vän i alla. Jag tar människor för vad de är och njuter av de bitar som passar mig. Precis som jag hoppas att de njuter av mig på det sätt som passar de. 

 

Min önskan till er denna helg och nästkommande vecka är att om ni, precis som jag, känner er ensamma i ert "vuxna nya" liv, våga ta första steget. Kanske är grannen den nya väninnan du söker.