Jag är en människa som tycker att den fulaste och sämsta egenskapen en annan människa kan ha är avundsuka. Jag förstår att man kan känna avundsjuka men att låta det komma fram på ett fult sätt kan göra mig fruktansvärt arg. En ilksa som jag är oerhört bra på att gömma undan, såklart, konflikträdd som jag är. Jag blir väldigt sårad när någon i min närhet uttrycker sin avundsjuka genom att pika eller trycka ner mig. Genom att berätta hur "dålig" produkten är eller att denne ALDRIG skulle slänga ut så mycket pengar på något liknande. Vi gör alla våra val. Om dina val resulterar i att ditt liv är på ett speciellt sätt så tänk åp att du själv satt dig där du är idag. Finns det något du kan ändraför att bli mer nöjd med din livssituation? Annars accepterar du den som den är och gör det bästa av det. Istället för att vara aundsjuk inpirera och beröm. Att ge komplimanger är så mycket bättre. 

 

Det finns exempel på gånger då jag inte vågat säga vad jag köpt eller har gjort med risk för att få en syrli kommentar tillbaka. Då ska jag också tillägga att jag inte är någon rik person, så vi har det utrett. Jag förstår inte att någon ger andra dåligt samvete över hur den väljer att leva sitt liv istället för att leva sitt eget och står för sina egan val.....

Allt som oftast har vi massa åsikter och fördomar om andra. Väldigt ofta har vi så mycket åsikter om andras sätt att vara mammor. Det är så viktigt att vara en bättre mamma än alla andra och det ska gänra synas och höras. De mammor som håller en låg profil eller som, hemska tanke, lägger tid på sig sjäv, eller tränar, kan ju absolut inte vara bra mammor. Tänk all den tid de kunde varit tillsammans med sina barn. 

 

Förvisso. Tid tar det. Vad kan det ta, 1 timme, 2 timmar att träna? Spelar det någon roll? Jag är så inihelvete trött på allas tyckande och jävla ursäktande. För det är exakt det jag tror det handlar om. Ens egna lathet och att tid tillsammans med barnen är viktigare än träning. Det tror jag inte ett dugg på. Vill ni inte träna. Fine. Det spelar inte mig någon roll men skyll inte på att tiden inte finns! Även om ni jobbar 7-17 finns tid. Kanske inte varje dag eller ens varannan. Men tid finns. Era barn kommer inte dö av att ni kommer hem efter sängdags eller åker iväg när middagen är intagen. Något som också gör mig jävligt förbannad när man pratar bakom någons rygg om att det skulle vara en sämre mamma bara för hon tar sig tid att träna. Det finns absolut inga vetenskapliga bevis på det. Snarare tvätrom. Det finns studier som visar på att människor som tränar bli piggare, gladare och starkare. Alltså betyder det att de som tränar orkar mer med sina barn istället för att bara vara där halvdant och hela tiden längta till sängdags. Även om så inte är fallet så gör det inte er till bättre eller sämre mammor.

 

Sedan när är det så otroligt vitkigt för barn att vara med sina föräldrar 24/7? Jag blir nästan illamående när jag tänker på hur det skryts över att det hämtas så himla tidigt på dagis. Aldrig skulle jag vådga säga att jag ibland, någon gång, låtit mitt barn vra kvar på dagis en extra stund för att ta en promenad eller träna ett pass. Det är som att ta självmord i tisseltassel djungeln. 

 

Jag är fortafarande en människa. En egen person som inte bara kan släppa allt som jag var innan jag blev mamma. Jag har alltid tränat, älskat att röra på mig. Det förändras inte genom att ett barn kommer ur min käraste ägodel. Däremot förändras sättet och tiden jag kan lägga på träning. Jag skulle aldrig någonsin låta mina barn komma i andra hand och låta de sitta i vagn timme ut och timme in. Men att sova i en vagn har vad jag vet aldrig gett några men på barn? Inte heller har det tagit skada av att vara med sin pappa ensam en stund för att jag ska få röra på mig. De klarar sig ju alldeles ypperligt med bara mig hela dagarna. Jag kan också svära på att de aldrig någonsin tagit skada av att se sin mamma träna ett pass och sitta brevid och rita. Och hörrni, de dör inte om du tränar när de sover.