Sitter och lyssnar på Gyllene tiders nya skiva och får minnen från tider som flytt. 

 

Vem jag var och vem jag blivit. Jag slås också över trots allt hur mycket som är sig likt. Tyvärr mest bara de trpkiga sidorna. De sidor som ger mig ångest och som säger till mig att jag är sämre än alla andra. 

 

Jag kan bli så ruktansvärt arg på mig själv för att jag är lat. Jag kan riktigt förakta mig själv och på en gång går jag till min kropp och kastar skit på den. Jag förstår inte hur jag kan mata den med skit när jag vet vad det gör med min kropp. Jag blir uppriktigt sagt äcklad när jag ser mig i spegeln. Och jag vet att jag inte är tjock. Det är inte där skon klämmer utan det är mer det att huden är så förstörd. Av graviditeter och ungdomens bristningar. Det kan vara svårt föär någom som ser mig med kläder på att fröstå hur jag kan vara så hatisk mot mig själv men ni skulle bara veta. 

 

Jag vet också att varje gång vi talar illa till oss själva växer vår tro på att det är sant. I mitt fall är det ju sant men det är klart att jag inte vill fokusera på det. Jag försöker varje dag att fokusera på andra saker än den egna kroppen. tyvärr är jag innen i en period av sjukdomar vilket gjort att min träning blivit lidande och äcklet mot mig själv växt.

 

Min största önskan när det kommer till mig själv är att jag ska vakna upp utan ångest över kakan jag stoppade i mig igår eller den där extra ostskivan. Jag önksar också att ingen i min närhet drabbas av de här hemska tankarna, Om det är något jag lärt mig under livets gång är det att utmana ångesten. Jag ska aldrig bli slav under den igen. Det är ett som är säkert och därför känner jag mig extra ledsen nu när jag är tillbaka lite grann tänket.

Allt som oftast har vi massa åsikter och fördomar om andra. Väldigt ofta har vi så mycket åsikter om andras sätt att vara mammor. Det är så viktigt att vara en bättre mamma än alla andra och det ska gänra synas och höras. De mammor som håller en låg profil eller som, hemska tanke, lägger tid på sig sjäv, eller tränar, kan ju absolut inte vara bra mammor. Tänk all den tid de kunde varit tillsammans med sina barn. 

 

Förvisso. Tid tar det. Vad kan det ta, 1 timme, 2 timmar att träna? Spelar det någon roll? Jag är så inihelvete trött på allas tyckande och jävla ursäktande. För det är exakt det jag tror det handlar om. Ens egna lathet och att tid tillsammans med barnen är viktigare än träning. Det tror jag inte ett dugg på. Vill ni inte träna. Fine. Det spelar inte mig någon roll men skyll inte på att tiden inte finns! Även om ni jobbar 7-17 finns tid. Kanske inte varje dag eller ens varannan. Men tid finns. Era barn kommer inte dö av att ni kommer hem efter sängdags eller åker iväg när middagen är intagen. Något som också gör mig jävligt förbannad när man pratar bakom någons rygg om att det skulle vara en sämre mamma bara för hon tar sig tid att träna. Det finns absolut inga vetenskapliga bevis på det. Snarare tvätrom. Det finns studier som visar på att människor som tränar bli piggare, gladare och starkare. Alltså betyder det att de som tränar orkar mer med sina barn istället för att bara vara där halvdant och hela tiden längta till sängdags. Även om så inte är fallet så gör det inte er till bättre eller sämre mammor.

 

Sedan när är det så otroligt vitkigt för barn att vara med sina föräldrar 24/7? Jag blir nästan illamående när jag tänker på hur det skryts över att det hämtas så himla tidigt på dagis. Aldrig skulle jag vådga säga att jag ibland, någon gång, låtit mitt barn vra kvar på dagis en extra stund för att ta en promenad eller träna ett pass. Det är som att ta självmord i tisseltassel djungeln. 

 

Jag är fortafarande en människa. En egen person som inte bara kan släppa allt som jag var innan jag blev mamma. Jag har alltid tränat, älskat att röra på mig. Det förändras inte genom att ett barn kommer ur min käraste ägodel. Däremot förändras sättet och tiden jag kan lägga på träning. Jag skulle aldrig någonsin låta mina barn komma i andra hand och låta de sitta i vagn timme ut och timme in. Men att sova i en vagn har vad jag vet aldrig gett några men på barn? Inte heller har det tagit skada av att vara med sin pappa ensam en stund för att jag ska få röra på mig. De klarar sig ju alldeles ypperligt med bara mig hela dagarna. Jag kan också svära på att de aldrig någonsin tagit skada av att se sin mamma träna ett pass och sitta brevid och rita. Och hörrni, de dör inte om du tränar när de sover. 

Idag vaknar jag 30 minuter senare än vanligt av att vår lille vill amma lite. Sovmorgon är min första tanke trots att klockan inte ens är 6. -16,5 visar tempen och jag konstaterar att det är rätt härligt att vara mammaledig en dag som denna. I samma stund jag kliver upp från den varma sängen och in på toa förändras sinnesstämmningen och jag får en uns av ångest. Jag borde verkligen inte ätit de där sista kexchokladen på kvällen till gårdagens förövrigt makabra Kalla fakta. Jävligt onödigt! Drar upp tröjan och möts av vad som för mig är en extra tjock mage. Ska jag väga mig? Ena djävulen säger ja, den andra ängeln som fortfarande efter 4 år är på upplärnign säger NEJ, du ska INTE väga den. Jag väljer trots allt, mot bättre vetande, att lyssna på den röda och ställer mig på vågen, 65,1 kg. Alltså 2 kg mer än sist. Jag säger till mig själv att du har inte varit på toa, du drack massa vatten igår och kolhydrater suger åt sig vätska. Hela försvarsmekanismen sätts in men ändå. Jag känner mig tjock mot bättre vetande. Det är nu jag måste göra ett aktivt val. Gräva ner mig, banta idag och må dåligt. Eller, skaka av mig känslan, äta en god frukost och omfokusera. Jag väljer det sista. Äter en näringsrik och god frukost, lagar lika bra och god frukost till mina barn och njuter av att vara en frisk mamma. 

 

Det är jag idag. Frisk, glad och jäkligt bra på alla sätt och vis men jag skulle ljuga om jag sa att alla dagar är lätta och att jag inte längre är slav under vågens lag. Jag vet ALLT om hur kroppen fungerar men på något sätt ibland, emellanåt, gäller det inte mig. Det är som om jag vore undantaget. Där vågen alltid är rättvis och korrekt. 

 

Idag är det 11 mars och från och med idag ska jag vara brutalt ärlig. Mot er och mot mig själv. Det här är ingen sida där allt är rosenskimrande men det är heller inte svart som natten. Det är verkligenheten för mig och för så många andra. Jag vill bjuda på mig själv. Ge tips och inspiraion och låta oss leva ett hälsosamt och sunt liv. Jag provar nya hälsotrender, försöker emellanåt strama till livsstilen och ibland testar jag helt åt andra hållet. Av intresse. Där måste ni tro mig. Jag är visserligen alltid en "nyklter" ätstörd men jag är fortfarande nyfiken på min kropp och skulle aldrig tillåta mig hamna där igen. Allt som händer på den här bloggen är friskt, det kan jag lova er. Och skulle det mot förmodan braka käpp rätt åt helvete är ni de första att få veta!